THE MUSIC

Henrik Otto Donner 1939-2013

...

I always enjoyed discussing music with my old friend Otto. His knowledge and insights made our talks both rich in ideas and inspirational. We discovered that we both had a fondness for the German lied tradition and, of course, Schubert´s immortal song cycles. And so the idea for a new song cycle was born, something a little different than our previous theatre and choir music collaborations.

"You just write and I´ll compose," said Otto with one of his quizzical smiles.

I´ve been interested in songs and singing all my life. I sang solo at our school´s Christmas party, and went on to sing in a boys´ choir later on, at my second school. When I turned thirteen, my birthday presents consisted of a red bicycle and an LP recording by Kim Borg, a well-known Finnish opera singer. I tried to make the most of both presents by leading the bicycle into our library and sitting beside it while listening to the record. I took singing lessons when younger and dreamed of a singing career. However, a visit to a world-renowned vocal teacher in London gave me pause for thought.

"Tyst musik - Silent Music" is the story of a school teacher whose life has gone wrong. The text varies between his problems today and in the past; behind the windows in a mental institute, Hesperia, he wonders why things have turned out as they have. It was clear from the beginning that the text would be written in rhyme and partially in classical Greek metre and that, like its famous predecessors, it would tell a story. The idea was to use Otto´s expressive music to form a fruitful tension between tradition and modernity. It´s not difficult to see that the text in parts gives a bow in the direction of Heine and Tavaststjerna, "Dichterliebe" and "Winterreise."

I know that Otto enjoyed working with the text, and I know that "Silent music" came to be a work of which Otto was very fond.

Helsinki, May 10, 2015
Johan Bargum

...

I cannot remember when Otto and I met for the first time, as he was involved in so many projects.

After "Silent Music - Tyst music" had been completed and performed for the first time in 1992, I was asked to perform the song cycle, and together with baritone Raimo Laukka, we did so on several occasions, including in Ireland.

At a later time, Anna-Lisa Jakobsson asked Otto to compose a song cycle of four songs to texts by Aulikki Oksanen. They were brusque and straightforward in the epic-Brecthian tradition. When Finnish-Swedish Television (FST) produced a television series about different types of vocal music, Sångfald, we commissioned from Otto music to Claes Andersson´s poem "På havets botten." It grew into a fine little song that beautifully captured silence and the element of timelessness.

"Silent Music" is one of the very few song cycles with a story line written in the Swedish language in Finland - actually, it is one of the few Finnish song cycles in existence at all. The classic German song cycles served as a model. Johan Bargum´s text describes the tragic life of the modern-day schoolmaster Gullberg with that combination of empathy and distancing irony that is so characteristic of Bargum.

Otto responded to this material with a mixture of intricate rhythms, polyphonic features and melodies with free tonality and, as a result, tricky intonation. But the song cycle contains fine alterations between lively parts and calmer oases. My favourites are definitely the meditative, quieter songs, for instance number 10 ("Du som har gått") and number 14 ("Vandrare, när du går förbi"). Heine´s poems in "Dichterliebe," set to music by Schumann, have clearly served as a model here, both the idyllic and the ironic context are apparent. For example, song number 4 ("Det är en så gammal historia") alludes directly to "Ein Jungling liebt ein Mädchen."

The quotations included in the song cycle offer a special Finnish-Swedish flavour; the story suggests both the hymn "Blott en dag" ("Day by Day") and the songs "Långsamt som kvällsskyn" and "Morgonen ljusnar så rosig och fager."

Helsinki, May 24, 2015
Gustav Djupsjöbacka

...

TYST MUSIK
Text by Johan Bargum

1
Fönster som öppnas. Klamp i klaveret!
Tramp i trappor. Var finns han, nånstans?
Lektorn har störtat! Vems är felet?
Tjut av sirener. Polis, ambulans!

Ben som en skog kring en fallen kropp.
Tryck på hans hjärta! Hjälp honom opp!

Ikaros magplask! Kaos, skrik!
Skrap av pulpeter. Fötter som springer.
Svettiga nunor. Skratt, panik!
Viskningar, rop. En klocka ringer…

Stirrande ögon. Blod på gatan.
Vänta på doktorn, för satan!

Vad är det som händer? Vet någon besked?
- En lektor har genom ett fönster
tagit kortaste vägen ned…

2
Innan jag hunnit ända ned
kom där ett moln, och tog mig med

jag hade förlorat gestalt och namn
Ett moln kom och tog mig i sin famn

Jag hade sluppit allt som var jag
ett moln kom och bar mig ett litet tag

Allting var över. Allt var förbi.
Äntligen framme. Äntligen fri.
Ett moln att stilla försvinna i…

En gränslös förtröstan, utan hopp
- Sen började molnet spricka opp

Jag vaknade på intensiven.
De började lappa ihop min kropp.

Jag kände mig utstött, fördriven
av molnet, som innan jag hunnit ned
kom, och tog mig med.

3
Vi ställer frågan om vad som hänt
till en av lektorns elever: Kent

(för tillfället, dessvärre, lite full,
vi väljer honom för rimmets skull)

Han säger att lektorn bara gick fram
till fönstret,
öppnade,
och försvann

(nedåt, gissade man)

Då ställer vi frågan: varför?
Men han
säger: Varför inte? Men vem
sku´ lyckas, från andra våningen?

Kanske han inte våga´
starta högre upp?

(Jag har ställt mig samma fråga)

4
Det är en så gammal historia.
En man råkar älska sin fru,
Men hon råkar hitta en annan.
Där brister ett hjärta itu.

Den andre har hustru och spädbarn
och kommer ej loss fast han vill.
Amorteringar, minnen - med ränta.
Där brast ett par hjärtan till.

Hans hustru får veta alltsammans
Nu står hennes hjärta i tur.
Sen sitter de där och stirrar
Sen står katastrofer på lur.

Det är en så gammal historia.
Det finns inga lyckliga slut,
Så tar du din mats ur skolan
och går, genom fönstret, ut.

5
Långsamt som kinderna mister den purpur
de fick utav kärlekens ömma
låga, skall jag dig glömma

Sakta, sakta djupt därinne
växer du i mitt minne

Fjärran är den dan
då jag blir kvitt dig. Fan!

6
Talar med måsar som formar
utanför sjukhusets fönster
hemlighetsfulla mönster;
Sitter instängd och gormar:

Också jag ville flyga ett tag!
Störtar en dag också ni, som jag?

Också jag ville flyga min väg…
Måsar! Tag mig med!

7
Ljusets nålar i pannan.
Hjärtat slår hammarslag.
Där i katedern jag?
Det måste vara nån annan?

Händerna darrar. Kvasten
kring munnen av gammal sprit.
Spydde hela första rasten.
Satan sa han mår skit.

På svarta tavlan har någon fjant
ritar en röd elefant.

Svettig i fejset. Golvet gungar.
Magen åt fanders. En gammal suput.
Elefanter på tavlan! Djävla ungar!

Stryk ut den! Genast! Stryk ut!

Ögonen blöder. Jösses, han hickar!
De tittar på honom med vänliga blickar,
Någon säger, nonchalant:
Magistern, vilken elefant?

Han vet inte vad han ska göra.
Han ryter tills orden tryter.

De låtsas inte höra.

Han sjunker ihop, och hörs stamma:
Jag går efter rektorn, anamma!

De låter sig inte störa.

Han klarar det inte. Ett nederlag.
En gräns. Här tar det slut.
(Herre Gud, det var jag?)
Han reser sig, vacklar ut.

När han kommer med rektorn blir det genant:
De har strukit ut sin elefant.

8
I mitt alltför mörka liv
finns ett tidsfördriv:

Se på lyktor av bilar
där de på vägen ilar

fram mot ett fjärran mål.

En kropp av stål
att observera;

En glimt av ljus, och sedan aldrig mera.

9
Men låt oss ändå hålla oss till fakta,
och fallet Axel Gullberg, fd lektor,
försöka att helt objektivt betrakta,

Vi talar först med skolans gamla rektor,
en erfaren och kunnig pedagog,
förtrogen med vår skolvärlds varje sektor.

Vår sagesman tyvärr fått mer än nog
av lektor Gullbergs mångahanda nycker,
- Han sa sig vara sjuk, men sågs på krog

och var rätt sjuk, bevars, av starka drycker…,
Det var med andra ord ej mer än rätt
att lektorn fick sin varning. Rektorn tycker

att orsaken till det som redan skett
finns annanstans. Och hustrun, före detta,
hon säger att hon inte har det lätt.

Och allt det där hon inte vill berätta…
Han kom väl aldrig över det, förstås.
Nu vill han ställa henne inför rätta.

Vår sjukhusdoktor talar om neuros.
I lektor Gullbergs så kallade själ
har dörrar, så att säga, gått i lås.

Hans dotter verkar ej må alltför väl.
Vill inte svara alls på någon fråga.
Men säger, lågmält: Det var nog mitt fel?

Han själv är tyst, och tiger med sin plåga.

10
Du som har gått din väg:
Väggarna minns din skugga
Golven minns dina steg

11
Dottern? På lördagar mellan
tio och tre fyrtiofem.
Trumpen, skrattade sällan.
Teg, och längtade hem.

Det gjorde jag också. Vi båda,
som satt där så tysta och spaka.
vi skulle, om vi fått råda,
ha vridit klockan tillbaka.

Det var en dröm, inget annat.
Människor kommer och far.
Ingen som gått har stannat.
Ingenting blir som det var.

Det lönar sig inte att fråga,
att gräla och ställa till bråk.
Vi sitter tillsammans, vi båda.
Vi talar de tigandes språk.

12
Morgonen ljusnar, ännu en dag…
Vakna känns som ett nederlag
Hjärtat ska orka att sorgen bära
Varför gick du, kära?

Mitt på dagen vill jag skrika,
mitt i matsalens slammer,
mitt i kollegernas kaffepaus:
Varför måste du svika!

Timmarna skrider, natten är inne
Varje sekund är ett minne
Hjärtat ska orka lära:
Den som är borta, är nära

13
Jesus är en av oss.
Är lite rädd för blod.
Har sina skäl, förstås -
nån ungdomsepisod…
Stum är han alla dar.
Kanske ett arv från far?

Nån har en brud på lut.
Nån står och småler snett.
Nån ringer hem i ett,
får aldrig något svar.
Någon vill absolut
låsa varenda dörr.

En yngling säger att allting var bättre förr.

Jag står stilla vid fönstret, och tittar ut.

14
Vandrare, när du går förbi på Hesperiagatan,
oroas inte för oss. Känn ingen skuld eller skam.
Tyck inte synd om oss, som bidar vår tid härinne.
Vi hade långt att gå. Nu har vi kommit fram.

Vi blir omhändertagna. Här har vi allt vi behöver.
Vandrare, tänk på dig själv. Du är därute ännu.
Vet, att steget kan vara kortare än du anar -
Vandrare, tag dig i akt. En av oss kan bli du.

15
Jag sitter vid mitt fönster, ensam vaken.
En sömnig måne tittar ned på mig.
Ett egendomligt ljus mot Zodiaken…
Ack, äntligen! Mitt moln, som närmar sig!

Det svävar sakta mot mig över taken.
Mitt kära moln! Som jag har längtat! Hej!
Nu får du mig. Nu får du klä mig naken.
Nu får du bära bort mig, hem till dig.

Men molnet ändrar riktning: liksom skrinner
med snabba skär mot rymden, och försvinner,
och ser sig om runt mig, och säger: Nej.

Mitt moln, var detta sista direktivet?
Jag sitter här. Vad har jag, utom livet?
jag dög ej ens för dig. Men varför ej?

16
Rummet krymper. Alla stirrar.
Hjärtat bankar. Magen pirrar.
Nerver brister inom kort.
Jag vill bort! Jag vill bort!

Öppna fönstret! Släpp, för satan!
Låt mig komma ned på gatan!
Detta måste få ett slut!
Jag vill ut! Jag vill ut!

Saker flyger. Blod i
mängder.
Vitklädd man med hårda händer,
Släpp mig genast! Släpp! Låt bli!
Jag är fri! Jag är fri!

17
Stilla, stilla, själ
detta livet lilla
är ett långt farväl
Stilla, stilla själ

Stilla, hjärta, stilla
Detta skådespel
slutar alltid illa
Stilla, hjärta, stilla

Hjärta, stilla, stilla
Allt är dröm och villa
Allt går ändå fel
Stilla, stilla, själ

18
Allting mörknar. Sol och måne.
Allt är tyst omkring den fåne
som har ställt sig vid min säng.
Hans gitarr har ingen sträng.

Men han spelar. Fingrar rörs
där på halsen. Inget hörs.
Fingrar knäpper. Ej ett ljud.
Orfeus som tonlös Gud.

Låt oss alltså musicera.
Du ska få ackompanjera.
Jag ska låta upp min mun,
lika ivrig, lika stum.

Forma munnen till ett skrik -
Sjunga, sjunga tyst musik